Ett stort tack för denna gång!

Nu är det dags att lämna över stafettpinnen för den här gången till annan bloggare. Min vecka har varit en aning hektisk men trevlig. Orden icke på något sätt valda på guldvåg men det har varit roligt att få vara med en stund och dela med mig av mina stunder och tankar. Märkte ni att våren var och hälsade på idag? Kände ni solen värma och fötterna bli blöta? Känns som om det finns hopp om att snart få sitta lutad mot en vägg och insupa solenergi, misstänker att det är fler än jag som tycker det känns välbehövligt. I morse var vi en sväng på 360, där min dotter dansar med Funky Kidz på morgonen medan jag och andra mammor (nåja, det är faktiskt några pappor också) dricker kaffe. Sedan blev det en broarna runt för mig i solen medan sambon och dottern med kompisar åkte bob i Alhemsbacken och dagen avslutades sedan med Isresan uppe på Arenan. Vilka skridskoåkare! En del var nog inte mer än 3 år max och att det finns så små skridskor... och dom som var 8 år fantastiska åkare. Jag är djupt imponerad och så kul att så mycket publik fanns på plats. Har avslutat kvällen med att göra små inbjudningskort till dotterns 5 års kalas och så en några avslutande ord här. Nu håller vi tummarna för morgondagens match tycker jag, själv kommer jag att sitta bänkad framför TV:n och hålla tummarna - det tycker jag ni också ska göra! God natt på er och så syns vi på nästa Magmamöte - eller hur?!

And the winner is...

Vilken helg!
I fredags åt jag och goda vänner väldigt god mat på Vegas. Tapasbuffén föll mig helt i smaken, testade dock aldrig det grodlår, som en av mina vänner hade spetsat på sin gaffel och med förskräckt visade upp,utan höll mig till den övriga menyn. När vi mätta och belåtna betalat och gjort rätt för oss gick vi vidare till spelningen med Ständut Blakk på Scandic. Härligt! Rycktes med och gungande i takt med musiken samt träffade åtskilliga vänner från förr. Kändes lite som Matfesten, en sån där gång man träffar på folk som vanligtvis inte syns till i vimlet. Lördag var uppladdningens dag inför den viktiga matchen på Skellefteå Kraft Arena och giganternas kamp, Skellefteå AIK mot Linköping och där SATT den! Den här gången så dömdes inga mål bort och vi avgick med seger. Spännande var dock den man som i trappan på väg ut ur Arenan med lite lätt sluddrig röst säger "Att Luleå var så här bra", någon i samlingen påpekade vänligt att han förmodlingen var på fel Arena... Nu är det dags att utse vårt bidrag till den största musiktävlingen i Världen med total partisk/patetisk röstning. Rätta mig gärna om jag har fel och visst inser jag att musiksmaken tenderar att likna varandra ju närmare gränserna går men ändock kvarstår mitt tvivel. Nåja vi får väl se, nu har vi ju laddat upp med lite grekiska i startfältet får se vad det kan leda till...It ain´t over until the fat lady sings - så det så!

Statist för en dag!

En spegelbild, åtminstone min, gör sig bäst i dämpad belysning i tidig morgonstund särskilt så här i de sista självande glåmiga månaderna innan vårsolen tinat upp och brynt anletet. Lite hjälp på traven så är jag laddad för frukost. Skyndar vidare till Pinax och morgonmöte med Magma och frukost. Intressant visning om vad retusch innebär väntar. Inser att jag nog skulle behöva en retusch jag med...
Tänk dig sen att promenaden till jobbet kantas av bilar som släpper fram dig, kanske till och med blinkar lite hälsosamt innan de svänger och inte använder startsträckan innan kurvor till acceleration och ser det som en möjlighet till att minska befolkningen. Kanske möts man av glada leenden och en känsla av ynnest över att få möta ännu en ny dag. Att ta ett djupt andetag och känna lungorna spännas ut och axlarna sjunka. Kaffelukten slår emot mig på kontoret och datorn glimmar till och startar utan tveka och levererar olästa mejl utan utropstecken!
En stund till eftertanke, kreativitet och nytänkande…Min spegelbild möter mig, oklanderlig, inga plumpar i protokollet , precis som i modeblaskorna!
Men skulle man då inte drabbas av en sådan där overklighetskänsla, ungefär som när man ser en reklamfilm från 50-talet med idel leenden och lagda stela vågiga hårsvall gärna i köksmiljö. Välartade barn, kostymklädd man just hemkommen från sitt viktiga jobb och där står jag och är lycklig över en produkt… Känns ju rätt otäckt faktiskt !
Nej tacka vet jag lite utmaningar, att le mot mig själv trots skarp ohövlig belysning, trotsa bilförarna som just så pass skrapat upp en liten ruta på någon decimeter i diameter och kör på chansning. Ett febrigt barn med prickar på. En dator som tvekar, hostar till och pockar på uppmärksamhet med omedelbar verkan. En fikarum med tom kaffetermos och odiskade koppar och människor utsända att prova mitt tålamod – det är att leva i nuet att vara en del i den sanna verkligheten och det är ju faktiskt härligt för vem fasen vill vara statist med stelt leende och stel frisyr, nej tacka vet jag verkligheten!
Carpe Diem !

Vi blir allt friskare…

Vaknar med lätt huvudvärk men det blev ju sent i går innan jag var i säng och tidigt var jag uppe igen. Får lite skallebang lite då och då efter jag blev påkörd för ett par år sedan och det har jag lärt mig leva med. Men det känns inspirerande på ett sätt att Försäkringskassans läkare som aldrig kommit nära sina patienter friskriver på löpande band och så är de helt ”oberoende” också. Intressant koppling att vara oberoende av den som föder en. Men nu blev det klart att de inte är så bra på sjukdomar utan mer på det juridiska – det fick en kompis veta när hon försökte få träffa utredaren.
Jag är på Eddahallens gym och ska värma upp 20 min på stepmaskinen. Passar också på att hugga en tidning ur stället och läsa mellan raderna under tiden jag steppar upp och ner. Hälsar på lite andra medberoende, som har dykt upp lite då och då under åren, hoppas lite på att även de är periodare. Vill gärna tro att även de gör en paus då och då. I lördags fick jag beviset på att jag i alla fall är en igenkänd besökare. Var på plats kl 9.45 i stället för 9.00 eftersom dottern var sjuk och inte skulle på simskolan. Får då frågan av en annan gäst om jag försovit mig! Tolkar det som positivt och som ett erkännande – jag BRUKAR vara där.
Att steppa och läsa samtidigt är bara det är en utmaning, speciellt om man är begåvad med brytningsfel. I alla fall föll ögonen i dag på en artikel om att Försäkringskassan i en utredning tillsammans med överläkare och docenter kommit fram till att whiplashskada mer är av psykologisk karaktär. De hävdar bland annat att pisksnärtsskador läker inom tre månader, att långvariga besvär främst beror på psykosociala faktorer eller att jurister blandat sig i ärendet. Spänningen ökar, nu blir man sjuk av jurister, och psykisk sjukdom räknas inte. Kritikerna hävdar dock motsatsen i en rad forskningsrapporter men det är kanske inget som man tänker ta i beaktande så länge folk blir ”friska”.
Själv känner jag mig helt plötsligt genomrutten, för står jag inte där och önskar experterna och docenterna en aningens aningens släng av whiplash. Men så farligt är det ju inte, bara att skärpa till sig lite så läker tre månader alla sår - eller hur var det nu?
Avslutarmitt gympass i det lilla rummet intill med mjukare musik och när jag sitter där med pilatesbollen i högsta hugg tillsammans med några andra fullvuxna som ”leker” med bollar i olika storlekar och kulörer så går tanken tillbaka till den ”husmodersgympa” som Violflickorna höll på med, små bollar och rörelser i vippande gymnastikdräkter som förekom på TV och som åtminstone jag hånskrattade åt. Känner att jag är tacksam att ingen förevigar mina rörelser just då. Fast vad vet man, kanske Försäkringskassan jobba under cover och delar ut frisedlar i slutet av programmet – men bara till riktiga Violflickor!

En utflykt till Kungliga Hufvudstaden

Just hemkommen från en väldigt intressant tur i Stockholm. Hade bokat upp en del besök med människor som jag tänkte skulle ge lite perspektiv på mitt arbete. Fantastiskt så trevligt, man ska icke underskatta det mänskliga mötet och utbyte av erfarenheter. När människan inte på något sätt känner sig hotad är hon fantastiskt tillmötesgående,villig att hjälpa och dela med sig av sina erfarenheter. Om en människa känner sig hotad kan det ju bero på många olika orsaker mer eller mindre verklighetsförankrade men inte desto mindre upplevda. Men här fick jag ut det göttaste av människor jag aldrig förr träffat och som på mycket kort varsel ställde upp. En man berättade anekdoter från när han faktiskt jobbade i Skellefteå stad på 70-talet och hur han ätit middag på en centralt placerad korvkiosk, samt träffat på lätt överförfriskade ungdomar. Skulle vara intressant att veta vilka de var och vad de gör idag… Jag bjöd upp honom för att visa på att det skett en hel del sedan dess och det var han pigg på – kul, hoppas han gör allvar i saken!
Nu är timmen sen, eller möjligen tidig och jag har just kommit hem med flygbussen och gjort mig klar för natten, AIK vann mot Linköping och Flygbusschauffören i Stockholm höll mig underrättad om resultatet till dess att det stod 2-0 till AIK. När jag checkat in kom sms om att det stod 3-0 och nu laddar jag inför en riktig TV-match i morgon och ett besök på Skellefteå Kraft Arena på lördag! Ha, där fick dom för senast för faktum är att pucken var INNE så det så! Jag så det på TV och jag hade nästan huvudet i målburen.

Bara en fråga – är det fler än jag som i princip får gå igenom säkerhetskontrollen i bara mässingen. Allt tjuter och piper åtminstone när man åker från Skellefteå, det piper inte hälften när man åker till Skellefteå… Är vi noggrannare än andra eller mer misstänksamma, eller har vi bara bättre utrustning?
Nåja nu ska jag sova,och ladda för morgondagens match, natti!

Fintvätt i 90 grader!

Att världen har krympt tycker jag blir så tydligt när jag får sms av en av mina bästa vänner, tillfälligt boendes i Indien. Hon vill ha Kommissarie Lynely, DVD:n som följer med Expressen. Hennes bror som köpt de andra exemplaren till henne befinner sig just i skrivande stund hos henne och Expressen säljs inte där ännu. Min vän har även bokat flyg hit till Skellefteå nu i sommar och det ska bli så roligt att ses igen. Sist vi sågs lämnade vi barn hos sina fäder och tog oss en trevlig helg i Stockholm och det var ju faktiskt bara någon månad sedan. Mejlar gör vi hela tiden och ibland plingar det i telefonen. Känns helt ok för allvarligt talat så är det ju inte bara världen som krympt utan också tiden … Känns som någon kört 90 graders program på dagarna på i stället för de rekommenderade 40 graderna och därmed påverkat hela upplägget. Veckorna drar ihop sig som en veckbandslängd och månaden blir också därefter. Klagar inte egentligen för mycket roligt hinns dock med men visst har det blivit så att vintern lägger sig på höstlöven och vårgeggan har torkat innan jag ens börjat närma sig ”Beach 2009 formen”… Tja ärligt talat missade jag nog även beach 2008, 2007, 2006… Men i lördags fick jag en kommentar som gjorde mig glad. Ankom på gymmet ca 9.30 i stället för 9.00 då jag sista gångerna har varit på plats. Detta för att dotterns simskola börjar då och då tränar jag under tiden. Men i alla fall så hinner jag bara till omklädningsrummet då en pigg kvinna tittar fram och frågar om jag försovit mig i dag! Härligt, ett klart bevis på att jag faktiskt brukar vara där – så det så!
Eftertankens kranka blekhet, om nu tiden krymper så är det ju desto viktigare vad jag gör av tiden. Vad är egentligen viktigt? Att våga och hinna vara närvarande i nuet – njuta!
På väg till dagis i gnistrande vi snö med ett sjungande barn på bobben. Hon som vaknat med ett leende och gett mig en ”gomorronkram”. Hon som längtar till sitt dagis och sina kompisar men inte gillar att stressa. Hon är 4 år och tycker det är skönt med semester för då ska inte mamma och pappa prata så mycket i telefonen. Hon som tittar förstående på mig och frågar ”Har du ont i ryggen mamma? Är du stressad”. Med ett barns klarsynthet ger hon mig en tankeställare. Hur jag hanterar nuet och det får mig att stanna till ibland och bestämma mig för att skruva ner till fintvättsprogrammet – att varsamt njuta av livet. Men inte riktigt ännu för nu susar jag snart till storstaden igen och den här gången är det jobb som gäller, men snart så…
Kanske hör ni mig sjunga när jag susar nerför Alhemsbacken på bobben men risken är väl att jag blir överröstad av min dotters vrål ”Det var ju MIN tur mamma!” Gullungen som har hela livet fram för sig kan vänta för nu är det MIN tur!

Måndag

De Vietnamesiska tunnlarna talade sitt klara språk. Än hur jag försöker förstå kan jag inte....
Hur skulle det ha varit i dessa tunnlar?

Min blogg vecka är till enda och mina tankar likaså. Även om jag tänker för mycket så finns det vissa dagar då pallen är helt tom. Dagen har varit innehållsrik med många människomöten. Morgonen inleddes med en kurs för blivande unga företagare. Vilken energi och lust! Krisen kanske skulle vända blad om de fick chansen. Men tyvärr har någon bestämt att företagare under 25år får inte starta eget bidrag. Har vi kris eller? I morgonens grupp såg jag många arbetstillfälle i allas idéer. Men tyvärr ger vi inte dom chansen.

Dags att vända blad och ge unga en rimlig chans till en framtid oxå. Inte en mörk tunnel som sträcker från a-kassa till utanförskap. För där ute blåser det riktigt kallt!

Ha det BÄST!
anna@euniqem.com

Dream, dream, dream!

Ni vet väl om att det varit Dream Hack i vår stad – massor av uppkopplade, ihopkopplade, påkopplade (framförallt men inte endast) ungdomar. För er som inte hunnit göra ett besök och kikat vad som egentligen sker bakom skärmar och sladdar – gör det nästa gång. Det anordnas guidade vandringar för oss som inte har koll. Vilken teknik det finns och vad skötsamma dom är och vad kul dom verkar ha. Drömmer mig tillbaka till en tid utan måsten och ansvar, nätter som blev dag (inte att förväxlas med en nybliven förälders vaknätter) med intressanta diskussioner och massor av fika.
Härliga ungdomar fyller hela Skellefteå centrum, övervägande svartklädda och med stickade mössor och fulla av teknikintresse, energihöjande dryck och snabbmat. Färdigjobbad står jag där i väntan på att trafikljus ska slå om till grönt och småler åt en rumpa, iklädd endast en tunn kalsong med ett bälte sedesamt spänt under skinkorna fast temperaturen på Skellefteå Krafthuset visar på någon grad minus. Jag får dock anstränga mig för att inte låta leendet gå runt hela huvudet när killen försöker komma upp på cykeln – med stång. När jeansgrenen är så långt nere som till knäna innebär det problem att nå upp till sadeln, alternativt att nå ner till tramporna… Killen bestämmer sig för att stå och cykla. Klok kille!
Det fanns ju en tid då jag tyckte jag hade hyfsad koll på den nya tekniken men det känns som den tiden är över. Glad när jag hinner lära mig de nya programmen och tekniken som ska behärskas på jobbet och köper villigt hem både fotoredigeringsprogram och program för att klippa ihop egen film men det står aldrig i instruktionerna hur man skulle hinna med allt detta. Köpte ny mobil som skulle vara mycket bättre – på vad då? Ja, det skulle möjligen vara kameran då, men då fick jag göra avkall på musiken i stället. Inte för att det spelar så stor roll, ringa och sms:a funkade fint på båda men de fick lura av mig ett par kronor till.
Märker att jag också börjat fråga systerdöttrarna om, som de antagligen ser det, de enklaste tekniska ting men jag vill gärna lära men det får inte ta tid för den vill jag använda till annat.
Vår fyraåring lär sig snabbt att spela nya pedagogiska spel på datorn och hos grannarna som har mer spännande spel sitter hon och hanterar kontrollen med van hand. Plötsligt är man sämst på att kamma hem poäng även där. Det kan jag ju faktiskt ta. Men här om dagen lånade jag en symaskin av en vän för att fixa lite gardiner så tittar dottern undrade på mig, skrattar en aning överraskat och säger ”Men mamma, du kan väl inte sy?!” Men nu är måttet rågat och jag jagar henne runt huset till dess att hon kiknar av skratt. Hon har visserligen aldrig sett mig sy, och det har ju knappt någon annan heller och de som gjort det hade nog önskat att de sluppit, men inte sjutton kan väl hon veta det! Hon bara förutsätter att hennes mamma inte klarar av att hantera en symaskin! Nä, vänta bara så ska jag visa dom! Bara jag får tid…jag ska bara…