Dansen är ett ganska nytt intresse för mig. För ett år sedan hade jag aldrig varit på en socialdans i vuxen ålder och tanken att jag skulle fastna i det så kallade dansträsket var minst lika främmande som att jag skulle resa till månen. Det alternativet fanns inte! Var jag på fester där det dansades styrdans var mitt standardsvar ”jag kan inte dansa”. Och envisades karlarna med att vi skulle dansa så fick de nog bokstavligen släpa mig runt på dansgolvet. Jag kunde inte dansa. Visst vi fick väl lära oss grunderna i skolan men det börjar ju vara 10-15 år sedan och dem har jag aldrig praktiserat. Vem minns inte lektionerna, vilken pina det var att dansa med killarna på klassen som var lika osäkra och dessutom skulle försöka föra oss tjejer. Idag är det jag som bjuder upp för jag kan inte stå stilla om det spelas dansbar musik. Så värsta festerna är ju när det inte finns karlar som kan dansa.
Hur har jag då gått från antidansare till hängiven socialdanser på mindre än ett år? Det var i februari 2008 jag gick en buggkurs efter att en av mina vänner pratat om hur kul det är. Jag hade nyligen separerat och kände att det var dags att börja med något nytt. Och det lät trevligt då hon pratade om danserna, samåkning, middagar och alla trevliga människor. Jag gick nybörjar- och fortsättningskursen i bugg och var inte särskilt frälst av den. Ärligt talat det kändes stundtals som lektionerna i skolan, men jag tänkte att det är nog bra att kunna lite bugg om man ska ut och dansa så jag uthärdade kurserna.
Det var när jag följde med min kompis och hennes vänner till Rotan i Skelleftehamn som jag tog första steget mot dansträsket (även om jag naturligtvis inte visste det då). Alla fördomar kring socialdans krossades den kvällen. Jag tänkte mig en medelålder på 50+, musik i stil med Vikingarna och mer eller mindre berusade människor. Medelåldern var definitiv inte 50+ utan det var mest folk i min ålder dvs kring 30, musiken var betydligt poppigare än Vikingarna tror det var Zlips som spelade och alla drack vatten, mängder med vatten!
Sedan kom sommaren och alla danser i Käcktjärn, Bredsele och Bursiljum. Då lärde jag känna Malin. Hon och jag kom in på motorvägen ner i dansträsket. Hösten har gått i dansens tecken på alla sätt och vis. Vi har åkt på danser till Piteå, Skelleftehamn och Umeå. Ofta lagar middag hos någon först och samlas ett gäng äter tillsammans innan vi åker. Ibland brukar det också bli ”efterdans” dvs fika hos någon på vägen hem. Har det varit en dansfri helg har vi ordnat hemmafester där vi plockat undan möbler och mattor för att få ett litet dansgolv i vardagsrummet.
Dessutom kan man prata om dans nästan hur mycket som helst. Man diskuterar vem man dansat med och utbyter tips, man pratar teknik och hur man kan utveckla sin dans och man pratar om musiken och sina favoritlåtar. Ett annat roligt samtalsämne är små egenheter vi dansare har för oss. Som när man går och lyssnar på musik i sin Ipod och det kommer en riktigt bra foxlåt då börjar man liksom ”foxa” fram istället för att gå vanligt eller så lägger man till något snyggt buggsteg om man hör på en fartig bugglåt. Detta kan också ske då man går i butiker och det kommer någon bra låt ur högtalarna. Så ser ni folk som liksom rullar på axlarna och rör sig konstigt och ni samtidigt hör en bra foxlåt så är det troligen en flitig socialdansare ni har framför er.
Vad är det då som gjort att jag fastna i dansträsket? Framförallt är det för att det är jätteroligt och ju mer man dansar desto roligare blir det. Sedan har jag lärt känna massa trevliga människor. Och visst jag erkänner jag gör det också närheten, alla kramar och mysiga foxar man får under en kväll. Det är väl de här faktorerna som gör att när jag kommer hem från en dans tar det ett tag innan jag har varvat ner så att jag kan sova, sedan somnar jag med ett fånligt leende på läpparna. Ni vet då man bara är så himla glad och lycklig och uppfylld av den känslan. Dagen efter vaknar jag alltid tidigt och är fylld av energi även om jag kanske bara sovit fyra timmar.
Dans på Gröna Villan dec 2008
Dans på Ersboda hösten 2008
Så då är ju frågan kommer jag att vara trött och sliten eller kommer jag att vara fylld av enerig efter Öviksmaran? Hmm... Det får vi se på söndag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar