Fintvätt i 90 grader!

Att världen har krympt tycker jag blir så tydligt när jag får sms av en av mina bästa vänner, tillfälligt boendes i Indien. Hon vill ha Kommissarie Lynely, DVD:n som följer med Expressen. Hennes bror som köpt de andra exemplaren till henne befinner sig just i skrivande stund hos henne och Expressen säljs inte där ännu. Min vän har även bokat flyg hit till Skellefteå nu i sommar och det ska bli så roligt att ses igen. Sist vi sågs lämnade vi barn hos sina fäder och tog oss en trevlig helg i Stockholm och det var ju faktiskt bara någon månad sedan. Mejlar gör vi hela tiden och ibland plingar det i telefonen. Känns helt ok för allvarligt talat så är det ju inte bara världen som krympt utan också tiden … Känns som någon kört 90 graders program på dagarna på i stället för de rekommenderade 40 graderna och därmed påverkat hela upplägget. Veckorna drar ihop sig som en veckbandslängd och månaden blir också därefter. Klagar inte egentligen för mycket roligt hinns dock med men visst har det blivit så att vintern lägger sig på höstlöven och vårgeggan har torkat innan jag ens börjat närma sig ”Beach 2009 formen”… Tja ärligt talat missade jag nog även beach 2008, 2007, 2006… Men i lördags fick jag en kommentar som gjorde mig glad. Ankom på gymmet ca 9.30 i stället för 9.00 då jag sista gångerna har varit på plats. Detta för att dotterns simskola börjar då och då tränar jag under tiden. Men i alla fall så hinner jag bara till omklädningsrummet då en pigg kvinna tittar fram och frågar om jag försovit mig i dag! Härligt, ett klart bevis på att jag faktiskt brukar vara där – så det så!
Eftertankens kranka blekhet, om nu tiden krymper så är det ju desto viktigare vad jag gör av tiden. Vad är egentligen viktigt? Att våga och hinna vara närvarande i nuet – njuta!
På väg till dagis i gnistrande vi snö med ett sjungande barn på bobben. Hon som vaknat med ett leende och gett mig en ”gomorronkram”. Hon som längtar till sitt dagis och sina kompisar men inte gillar att stressa. Hon är 4 år och tycker det är skönt med semester för då ska inte mamma och pappa prata så mycket i telefonen. Hon som tittar förstående på mig och frågar ”Har du ont i ryggen mamma? Är du stressad”. Med ett barns klarsynthet ger hon mig en tankeställare. Hur jag hanterar nuet och det får mig att stanna till ibland och bestämma mig för att skruva ner till fintvättsprogrammet – att varsamt njuta av livet. Men inte riktigt ännu för nu susar jag snart till storstaden igen och den här gången är det jobb som gäller, men snart så…
Kanske hör ni mig sjunga när jag susar nerför Alhemsbacken på bobben men risken är väl att jag blir överröstad av min dotters vrål ”Det var ju MIN tur mamma!” Gullungen som har hela livet fram för sig kan vänta för nu är det MIN tur!