Middagen

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva gårdagens middag. Det var en annorlunda men väldigt intressant upplevelse. Att ständigt träffa nya människor är jag van vid (som journalist får man ju anledning att kasta sig in i samtal med vem som helst), men inte på det här viset.

Det blev fem personer som dök upp, tre hade fått plötsliga förhinder. Alla vi som var där var eniga om att man borde göra sånt här oftare. Umgås med människor på helt nya sätt, skapa nya möten och uppriktiga samtal.

Vi satt i en av föreställningslokalerna, i ett magiskt rum med jättelika kandelabrar, vackert dukade bord och champange, som skapade stämning. Fick öppna ett guldkuvert med frågor från den tidigare middagen i Stockholm och sen satte samtalet igång.

Jag har svårt att återge vad som sades under de tre timmarna. Såhär sammanfattar i alla fall vår fina värdinna Elin diskussionerna:

Kanske var det platsen vi var på som gjorde att samtalet som sedan följde om och om igen kom tillbaka till Operan, både som roll i samhället och konstform. En dialog om avsaknaden av stora visioner ledde till lekfulla tankar kring sportarenor i samband med institutionerna och särskild barnvaktstjänst för kulturarbetare och kulturkonsumenter. Vi pratade om grupperingar i vårt samhälle och hur svårt det är att få till verklig utveckling när vi grupperar oss som öar inom de fält vi redan verkar i. Det blev en fin kväll. Forskningen fick inte, på grund av avhoppen den stora plats runt bordet jag hade hoppats på men istället gavs mer tid och utrymme åt de gäster som kom. Och det är jag riktigt glad för.