Mänskliga möten och livshistorier

Fick ett telfonsamtal nyss, som gjorde mig glad. Från en av alla de närmare hundra kursdeltagare som jag hjälpt att skriva sitt livs historia.

Efter två år är hon och hennes väninna nu klar med sina livsberättelser, och de ville förstås få visa upp resultatet. På måndag ska vi ses och förhoppningsvis får jag ett eget exemplar att ställa bredvid de andra i bokhyllan. Jag är nog nästan lika stolt som dom, och glad att få vara delaktig ett sådant viktigt livsprojekt!

Jag vet egentligen inte varför jag fascineras av människors historier.

Men oavsett om jag gör en intervju med någon, coachar, handleder, diskuterar, eller hjälper personen att skriva om sitt liv - så tycker jag att det är sååå intressant och givande.

Att kallprata om väder och vind är jag urusel på. Vet aldrig riktigt vad jag ska säga. Men att möta en annan människa, på allvar, är en riktig kick. Oavsett om det handlar om några minuter, eller flera timmar eller åratal av diskussion.

Vi ser varandra alldeles för sällan idag. På riktigt. Bortom det där slentrianmässiga "hur är det med dig idag då?", som man inte riktigt vet ifall frågeställaren verkligen vill höra svaret på. Än mindre har vi så stor inblick i våra medmänniskors förflutna, vad som får dem att skratta, vilken favoritmat de har och vilka smärtsamma minnen de kanske bär på.

Kanske är det därför som självbiografiskt skrivande (och berättande) blivit så populärt. Jag har i olika sammanhang de senaste åren (föreläsningar, inspirationsdagar) mött flera hundratals människor som alla vill och behöver få sätta ord på sin historia, att bli sedda. Sedda både av sig själva och av andra.

Jag brukar alltid säga det att varje människa bär på en unik historia. Och att det är viktigt att den historien inte glöms bort. För anhöriga kan det vara en ovärdelig gåva att få läsa om sin mormor/pappas/mosters liv, och för samhället är viktigt att inte tappa sin historia.

Och för den som berättar, skriver, brukar det ofta vara en omvälvande upplevelse att göra en tillbakablick på det viset. Sätter saker och ting i perspektiv och ger en känsla av att, som en deltagare uttryckte det, faktisk "vara någon".

Sen kanske jag personligen inte tycker att alla människors historier är superintressanta att lusläsa för just mig personligen. (Jag får ofta texter skickade till mig, från människor i hela landet, och har inte möjlighet att läsa och ge respons på allt.)

Det som driver mig i mitt arbete är snarare mötet, att ta del av en glimt av en människas liv och tankar. Att få vara med när de reflekterar kring sig själva och sina upplevelser. Oavsett form, som sagt.

PS: Här hade jag tänkt göra en länk till några av de radioprogram som jag gjort (Så var det då och En glimt av livet), men det funkar inte rent tekniskt. Får återkomma när min egen webbsajt är klar. Lite pinsamt att en webbredaktör inte har en egen hemsida, men hittills jag har haft så fullt upp med att jobba med andras... Men jag jobbar på det! I januari ska den vara klar.